Under 2020 blev frågan högst aktuell. Vi fick intervjuer på tv med artister som grät ut när de inte längre kunde ge föreställningar. Det är klart att det är tråkigt att folk som tidigare livnärt sig på sin konst inte kan det då en världspandemi sätter stopp för aktiviteter.
Men samtidigt måste vi ändå fråga oss om det verkligen är nödvändigt att blåsa liv i konst på detta vis. Det är ju ingen nyhet att man pratar om hur mycket pengar som egentligen borde gå till kulturen och konsten. En del menar att det är alldeles för lite som det är nu medan andra tycker att alla stöd ska försvinna.
Den senare tankegången går ut på att man tänker sig att kultur som fenomen inte försvinner. När folk vill måla, sjunga, spela teater eller uttrycka sig på andra konstnärliga sätt kommer de att göra det oavsett om de får betalt eller inte.
Om vi ser det på detta vis kan det ju faktiskt vara så att minskade bidrag leder till att de främsta talangerna märks mer. De tar sig fram oavsett hur svårt det är. Den som har en passion för att skapa brudkronor kommer ju inte att sluta med detta för att staten inte vill ge pengar till material.
Fast inte måste det vara antingen eller. Visst kan vi öronmärka pengar som går till kulturen. Det är ju inte dumt att kunna renovera och hålla ordning på teatrar och scener som våra duktiga artister kan framträda på. Det är ju sådant som ligger i alla intresse.
Men när det handlar om vem som ska få stå på scen och tjäna pengar på det verkar det ändå vara så att det här måste ske på ett naturligt sätt och inte med pengar från staten.